Det händer oss alla förr eller senare. Vi möter någon och något händer inuti, en värme, en dragning, ett flöde som inte kan förklaras med logik. I början kanske allt känns självklart, men sen börjar det, tankarna, osäkerheten och tystnaden mellan svaren. Beteenden som inte riktigt matchar känslan du upplevde i början och där står vi med hjärtat öppet, men sinnet i kaos.
Hur vet man vad som är verkligt?
Kärleken är inte alltid rak, själsliga band är inte alltid enkla. Ibland kan man känna en så stark koppling till någon att det känns som om ni delat tidigare liv, som om ni redan känner varandra på djupet och ändå drar den andra sig undan, blir rädd och beter sig motsägelsefullt och kvar blir du, med frågor som snurrar.
Kärleken rör om på djupet
När vi verkligen möter någon som berör oss, så aktiveras inte bara längtan, utan även våra sår. Vårt inre barn, våra gamla rädslor, det vi inte fått förut. Och ibland står vi där, mitt i en kontakt där hjärtat säger JA, men verkligheten säger kanske eller vänta. Det är lätt att då börja ifrågasätta sig själv: “ Var det bara jag som kände så här? Har jag hittat på allt?” Men det är sällan så enkelt, vi är inte ensamma i energin, även om den andre inte vågar möta den just nu.
Vad kan man göra när kärleken förvirrar?
När hjärtat längtar men vägen är dimmig
Kärleken lär oss att känna, men också att stå i oss själva. Den visar våra djupaste drömmar, men ibland också våra skuggor och just där, i förvirringen, formas ofta det största uppvaknandet. Du lär dig att älska, men att inte glömma dig själv.
