Vad jag minns idag så var jag nog runt 7 år när jag fick min första panikångest attack. Men det var inte förrän i övre tonåren jag förstod att jag hade panikångest.
Attacken skedde alltid när jag skulle vara ute på rast och på väg till skolan och på väg hem från skolan.
Jag var mobbad för att jag var för tjock och lite konstig. Konstigheten var att jag kunde helt impulsivt säga att något skulle hända en viss person eller att jag såg något bredvid eller bakom mina klasskamrater.
Jag är född på 70-talet och det är år innan ens alla diagnoser kom på tal eller att barn kunde få ångest. Inte ens barnläkare och kuratorer visste något om detta.
Jag var i tonåren då jag började ta reda på vad det var för fel på mig själv. Och detta fick man göra på skolans bibliotek.
När jag senare fick diagnosen panikångest och viss social fobi så hade jag redan påbörjat min resa för att förstå och hur jag skulle underlätta ångesten.
Än idag så lär jag mig mer och mer. Man blir aldrig fullärd.
Och jag jag vet att jag kan hjälpa dig och jag förstår dig som har det.
Ångest är ingen lätt diagnos och den kan skapa så mycket problem för den som har det.
