Det var en tid innan solen tändes, innan gudarna steg fram och innan jorden fått sin form. Ur Kaos reste sig en gestalt, mäktig och stilla på samma gång. Hon bar en mantel av mörker beströdd av stjärnor, och när hon bredde ut sina vingar föll natten över världen för allra första gången. Hennes namn var Nyx – nattens urmoder.
Där andra såg mörker såg hon möjlighet. Hon vandrade genom det oändliga rummet och bar med sig drömmar, vila och den visdom som bara natten kan föda. När allt annat var stilla hördes hennes röst som en viskning i vindens andetag, en sång som talade till dem som vågade lyssna.
Till människorna gav hon tre hemligheter, tre gåvor att bära i sina hjärtan.
Den första var tilliten till det okända. Det du inte kan se är inte ditt hot, det är din framtid som ännu inte fötts. Mörkret är en livmoder där möjligheter väntar.
Den andra var vilans kraft. När hennes hand svepte över världen sänkte sig stillheten. Vila är inte svaghet, utan jordens andetag. I nattens famn föds kraften på nytt.
Den tredje var visdomen i skuggorna. I mörkret blinkade hennes stjärnor och påminde om att skuggorna inte är fiender, utan dolda lärare. I nattens djup tänds de stjärnor som ska vägleda oss.
Och så fortsatte Nyx att vaka över världen. Varje natt när hennes mantel breder sig över himlen, bär vi fortfarande hennes gåvor. I vindens sus, i drömmens bilder och i stillheten som föregår gryningen kan hennes närvaro kännas – samma närvaro som en gång föddes ur Kaos, och som ännu viskar:
Mörkret är inte slutet. Det är platsen där stjärnorna föds.
