Vi lever i en tid där dömmandet nästan blivit en reflex. Varje ord vi säger, varje beslut vi tar och varje känsla vi utrycker kan få en omedelbar reaktion, ofta innan någen ens försökt förstå oss. Sociala medier, stess och brist på lyssnande har skapat ett klimat där allt värderas snabbt, hårt och utan djup. Det är som att vi har glömt att varje människa bär sin historia, kamp och sin resa.
När vi vi dömer andra behöver vi därför fråga oss själva om hur skulle vi själva bli dömda? Om jag stod i samma situation, med samma erfarenhet och samma sår. När vi sätter oss i en annan persons liv så öpnnas ett fönster av förståelse och vi börjar se människan istället för felen. Vi måste öva på att dömma med kärlek, inte för att acceptera allt utan för att se den verklighet som står framför oss.
Ingen blomma växer i ren luft och inget träd bär frukt utan lortig jord. Livet är smutsigt, komplext och ofullständigt, men det är just där vi ser grunden till tillväxt. När vi dömmer andra och oss själva så måste vi göra gör det med tålamod, kärlek och en önskan att ge utrymme för utveckling. Glöm inte att varje människa fortfarande håller på att blomma.
Kärlek och relationer
