Närvaro, tre generationers sätt att stanna i ögonblicket

Närvaro. Det lilla ordet som bär så mycket kraft. Att vara här och nu, i kroppen, i hjärtat, i andetaget, är inte alltid så enkelt som det låter. Vi bär alla på olika sätt att vara närvarande i våra liv. Jag tänker ofta på hur vi i min familj har haft våra egna uttryck för just det.

Min mormor, den visa kvinnan som vandrade i stillhet med naturen, hade sitt alldeles egna sätt att vara närvarande. Hon pratade inte om mindfulness eller meditation. Hon talade med myrorna, smekte barken på gamla träd, visste när stormen skulle komma innan vinden börjat blåsa. Hennes närvaro var förkroppsligad, hon var där hon var, utan att försöka. Hennes händer visste vilka örter som skulle plockas, hennes blick mötte skogens väsen med respekt. Det var så hon visade sin närvaro, i rörelsen, i jorden och i det tysta samtalet med världen omkring.

Min mamma, hon var ett annat slag. Hon hade en kraftig närvaro i rösten, i viljan och i känslan av att se rakt igenom en. Hennes närvaro var som ett starkt ljus, ibland överväldigande, men alltid sann. Hon fanns där när man behövde henne, om än ofta på sitt eget sätt. Hon lärde mig att även ilska, skratt och envishet är uttryck för närvaro, för att vara levande och äkta.

Sen kommer jag. Jag har fått gå min egen väg. Min närvaro är ofta stilla men djup, den kommer genom korten, genom andningen, i mina samtal med guiderna och i de möten jag har med dem jag får vägleda. Jag lär mig varje dag att lyssna, inte bara med öronen utan med hela mitt väsen. Ibland är jag mest närvarande när jag skriver, andra gånger när jag blundar och bara låter tystnaden tala.

Närvaro ser olika ut. Det är inte alltid att sitta i lotusställning och fokusera på andningen. Ibland är det att skratta högt med någon man älskar, ibland att diska långsamt, ibland att gråta klart, eller att höra en fågel sjunga och känna att just de ljudet betyder något för dig.