När hjärtat stänger sig

Det finns stunder i livet när hatet växer snabbare än kärleken. Det börjar sällan som något stort, ofta är det en liten skavande känsla, en besvikelse eller ett ord som fastnade fel, men om de får ligga kvar för länge, om de får gro i tystnad, kan de bli större än det som en gång var varmt.

Hat är tungt, det lägger sig som en filt över hjärtat och trycker ner allt som vill lyfta. Kärleken däremot är lätt, mjuk och rörlig. Den vill framåt och den vill hela, men när hatet tar över blir kärleken trängd, nästan kvävd. Det är då man märker att man inte längre reagerar med hjärtat, utan med försvar.

När hatet blir större än kärleken tappar man kontakten med sig själv, man börjar skydda sig mot allt, även det som inte hotar. Man slutar lyssna och slutar känna. Det är som att hjärtat stänger dörren för att slippa bli sårat igen.

Det fina är att kärleken alltid går att väcka, den är aldrig helt död, den väntar bara på att man ska våga öppna lite, släppa taget om det som bränner och låtar det som mjuknar komma tillbaka. Kärlek kräver mod, hat kräver bara trötthet och när man väl väljer kärleken igen, om så bara en liten gest, börjar hjärtat andas på nytt.