När blåmesen kom med ett budskap

I förmiddags hände något som berörde mig djupt. Ett litet väsen kom på besök, en blåmes.

Det började i köket. Min sambo hörde något och gick ut för att se. Där satt den lilla fågeln, mitt på diskbänken. Ingen panik, inget flaxande, bara stilla närvaro. Sedan flög den in till mig i vardagsrummet, satte sig på fönsterbrädet och lutade huvudet mot rutan, som om den sökte efter något bortom glaset. Den rörde sig inte stressat, utan satt där, tittade, tills vi hjälpte den ut igen.

Det märkliga är att fönsterglipan i köket var så liten. Blåmesen måste ha kämpat sig in. Det kändes som att den verkligen ville komma in, att den hade ett budskap att lämna.

Blåmesens symbolik

Blåmesen är uthållighetens, nyfikenhetens och modets fågel. Den visar oss att även den minsta kan övervinna hinder, även när vägen är trång. Att den lyckades ta sig in genom en liten glipa talar om möjligheter som öppnas, även när vi inte tror det finns plats eller utrymme.

Dess blå färg bär halschakrats energi, sanningen, orden, uttrycket. Att den satte huvudet mot fönstret är för mig en bild av något inom oss som vill ut, en röst som vill höras men som möter en osynlig vägg. Blåmesen säger: ”Det är dags att tala din sanning. Det är dags att ge luft åt det som ligger inombords.”

Att den först mötte min sambo

När den satt på diskbänken och såg på min sambo kände jag att detta inte bara var ett budskap till mig, utan till oss båda. Som par. Som vänner. Som två själar som delar samma hem. Blåmesen ville visa oss att det finns något att öppna upp tillsammans, något vi båda behöver se.

Spirituellt budskap

Jag tar med mig detta:

• Att kämpa sig igenom även den minsta glipa kan leda till nya världar.
• Att stilla närvaro är starkare än panik.
• Att vi inte ska hålla inne våra ord och känslor. Friheten ligger i att våga tala och våga lyssna.
• Att budskap ibland kommer med mjuka vingar och klara ögon, och det är upp till oss att förstå dem.

När blåmesen satt där vid fönstret, var det som om tiden stannade. Som att den sa: ”Se mig. Hör mig. Förstå att vägen framåt finns. Du är aldrig ensam.” 

Och jag förstår nu: den lilla fågeln var en budbärare. Inte bara till mig, utan till oss båda.