Konsten att vara medial

Att vara medial är inte något mystiskt som bara tillhör några få utvalda. Det är en konstform, ett inre lyssnande, som faktiskt finns i oss alla. Vi bär redan på den förmågan, men skillnaden ligger i om vi väljer att odla och öppna upp för den.

Medialitet handlar inte om att se spöken i hörnen, utan om att kunna förnimma energier, känna budskap och fånga upp de stilla viskningarna från vår själ, våra guider och den andliga världen. Det är som att ha ett extra känselspröt i vardagen, ett sinne som ser bortom det fysiska.

Nyckeln till att utveckla sin medialitet är stillhet och tillit. När vi vågar stanna upp, lyssna till vår intuition och ge oss själva utrymme att känna, då öppnas portarna. Vissa får bilder, andra hör ord, en del känner kroppsliga signaler eller får en stark inre visshet. Det finns inget rätt eller fel, bara olika sätt för gåvan att visa sig.

Konsten ligger i att öva, som med allt annat blir vi skickligare ju mer vi tränar. Meditation, tarot, trumresor, naturvandringar och skrivande, kan alla bli redskap för att finslipa den inre rösten och kanske viktigast av allt att våga lita på det som kommer.

Medialiteten vill påminna oss om att vi aldrig är ensamma. Att vi är burna, vägledda och sammankopplade med något större. Den vill hjälpa oss att växa, förstå och hitta vår riktning. När vi släpper in den konsten i våra liv blir tillvaron rikare och världen omkring oss får fler nyanser. Så, konsten att vara medial är egentligen konsten att vara lyhörd för livet självt.

En personlig reflektion

För mig började den resan redan i barndomen. Min mormor var shaman i sin samiska by och jag minns hur hon kunde plocka örter, viska till vinden och läsa tecknen i naturen. Jag smög ofta omkring bland hennes burkar, flaskor och små påsar fyllda av magiska blandningar. Hon kunde bli arg när jag pillade, men jag förstod redan då att hon bar på något större, en länk till det osynliga. Kanske var det hon som först öppnade min egen förmåga att känna, se och höra det som inte alla uppfattar. När jag idag arbetar medialt är det ofta som om hennes närvaro står bakom mig, varsamt påminnande om att jag inte bara går min egen väg, utan också fortsätter hennes.