FLYKTEN FRÅN KÄNSLORNA

Jag har själv många gånger känt hur lockande det är att fly från känslorna. Att stänga dörren, hålla andan och låtsas som att det som gör ont inte finns. I det mediala arbetet kan det ibland kännas som att man måste vara stark, balanserad och färdig,  men sanningen är att vi är människor och som människor bär vi känslor som behöver få andas.

När jag försökt springa ifrån mina känslor har de alltid hittat tillbaka. Som små fåglar som bankar på fönstret, tills jag öppnar och låter dem komma in. Min mormor brukade säga att känslorna är själens språk och när vi inte lyssnar så talar kroppen i stället, med oro, trötthet och rastlöshet.

Det är ingen lätt resa att möta det man helst vill slippa. Men jag har lärt mig att i varje känsla finns en visdom. Sorgen visar mig var min kärlek bor. Vreden påminner mig om mina gränser. Oron viskar att jag behöver trygghet och näring till själen. När jag låter känslorna tala, blir de inte längre hotfulla, de blir vägvisare.

Guiderna påminner mig ofta om att känslorna är broar till djupare kraft. Att stå kvar och känna är att växa. Det är då vi kan förvandla flykt till frihet och tyngd till styrka. Så nästa gång jag känner att jag vill fly, stannar jag lite längre. Andas, lyssnar och påminner mig om att vägen till läkedom går rakt igenom känslornas landskap, aldrig förbi dem.