Ett ögonblick under stjärnorna

Igår kväll, När mörkret lagt sig som en mjuk filt över himlen och världen var tyst, stod jag ute och andades in den svala nattluften. Jag lät blicken vandra mellan stjärnorna, dessa små glimmande portar till andra världar, när plötsligt ett ljus spårade över himlen, ett stjärnfall.

Det var så snabbt, men ändå kändes det som att tiden stannade. En mjuk, stilla rysning gick genom kroppen och hjärtat slog ett extra slag. I det ögonblicket kändes det som om universum blinkade till mig, som om någon där uppe ville säga: “Jag ser dig. Jag hör dig. Du är en del av något större.” 

Min mormor brukade säga att varje stjärnfall bär ett budskap och att det är själen som känner vad det betyder. Hon trodde att de inte bara är till för att vi ska önska oss något, utan att de är svar på något vi redan burit inom oss. Kanske är det därför man kan känna en märklig klarhet efteråt, som om en osynlig pusselbit lagt sig på plats.

Jag gjorde min önskan, men mer än så kände jag tacksamhet, för skönheten, för tystnaden, för att få bevittna det korta mötet mellan himmel och jord.

Så om du någon gång ser ett stjärnfall, stanna upp, andas in och låt det tala till dig. Kanske är det mer än bara ett ljusstreck på himlen, kanske är det universum som skriver ditt namn bland stjärnorna.