När sanningen bär segel av eld

Vi är som skepp, var och en av oss. Byggda av erfarenheter, plankade av minnen, seglande över livets ständigt skiftande hav. Ofta styr vi med en karta i handen – våra övertygelser – som om vi redan vet vart vi ska. Som om vi är säkra på vad som är rätt och fel. Det finns en sorts styrka i det. Att stå fast vid sin kurs, trots stormar. Att hålla rodret när vågorna slår. Att säga: det här är min väg. Den här sanningen bär mig. Men ibland… kan det vi tror är styrka, visa sig vara rädsla i förklädnad. Rädslan för att släppa taget om det vi vet. För vad händer om kartan inte längre stämmer? Om horisonten visar något vi inte var beredda på?

Sanningen är inte alltid en fast punkt. Den är ett levande landskap, i ständig rörelse, som havet självt. Och när vi vägrar justera våra segel, när vi låser fast vårt skepp i samma riktning – missar vi kanske vindar som kunde ha burit oss längre än vi någonsin anat.  Den verkliga styrkan ligger inte i att alltid ha rätt, utan i att våga släppa kartan när den blivit för trång. Att våga segla mot det okända. Att lyssna till andra skepp på havet, andra kapteners sånger och stjärnbilder. 

Det är ingen svaghet att ändra kurs. Det krävs mod att inse att min sanning inte är den enda. Det krävs inre styrka att säga: Jag vet vad jag tror – men jag vill höra vad du ser där bortom dimman. Kanske är det först då, när våra skepp seglar sida vid sida i respekt, som havet själv öppnar nya vattenvägar.

Vi är alla på resa. Vissa håller sin sanning som ett segel hissat i motvind. Andra bär den som en kompass, öppen för justering. Men den största visdomen bor hos den som vet att varje möte, varje ord, varje öga vi ser in i – kan visa oss en ny stjärna att navigera efter.

Vad bär ditt inre skepp just nu?  Gamla kartor, nyfunna vindar, eller kanske en längtan bortom horisonten?  Kanske möts våra skepp i samtalet, där nya horisonter väntar i varje ord vi vågar dela.