Varför lämnar/ lämnade du inte bara honom?

Jag vet inte hur många ggr jag fått den frågan…eller hur många andra liknade frågor eller påstående om att jag borde förstått…att ingen förändring skulle ske eller att livet skulle bli rosenskimmrande med en prins på sin vita häst som skulle komma inridande och rädda mig?

När du väl befinner dig i en våldsam relation så tänker man inte rationellt och man ser inte det djupaste mörkret förrän det verkligen är kris.

Jag såg hans signaler tidigt men det började med lite svartsjuka , lite aggressivt beteende mot andra som tex bråk på krogen eller bråk med klubbarnas vakter.

Men jag föll för honom , han ristade in våra namn i stadens park med ett hjärta och en pil , svartsjukan såg jag som ett tecken på att han älskade mig , han var annorlunda inte från Orten som mina andra pojkvänner kom ifrån , han var från det fina området , hade jobb och var totalt annorlunda. Hans blonda hår med blåa djupa ögon och hans tränande fotbollskropp.

Jag föll hårt för honom och jag förlorade mig själv. Jag trodde min kärlek skulle förändra honom och att det skulle räcka ,mitt hopp var förändring, min ursäkt var att det var mitt egna fel , det var jag som inte gjorde rätt eller det var jag som provocerat fram allt våld.

Jag gick tillbaka och trodde det skulle bli bra, vi köpte hus med friggebod , i stadens fina område , Volvo, 3 katter , och ett stort garage. Och så småningom ett litet barn påväg…

Sista gången jag såg detta hus och vårt liv var när min son kanske var runt 2 år , han stod i sin spjälsäng och skrek , såg med sina blåa ögon och ljusa hår ner på mig med hans far över min kropp och sina händer runt min hals, jag tappade andan och trodde att detta var sista gången jag skulle få se in i min sons blåa stora ögon.

Denna gång flydde jag över skogen utan min son och in i skuggorna…

Jag var ensam ,alla mina vänner var länge borta pga av svartsjuka och kontroll , mina systrar var också borta pga av skam och rädsla för vad som kunde ske om jag berättade.

Jag den starka och tuffa tjejen från Orten med skinn på näsan och en pondus som skrämde bort andra. Ingen fick veta , Ingen skulle rädda mig , den enda som skulle göra något var jag själv…

Till dig som befinner dig i mörkret vill jag säga att du är stark att ta dig loss!

Det finns fler som vill hjälpa dig än vad du tror, du är inte ensam…

Låt det inte gå så långt som jag lät det gå , hen kommer inte förändras hur mycket du än ger av dig själv och av din kärlek!

OCH DET MEST VIKTIGA ÄR ATT DET ÄR ABSOLUT INTE DITT FEL!

DU förtjänar verklig kärlek , prinsar på sina vita hästar finns inte …

Tro på dig själv…älska dig själv…du är värd det bästa av det bästa som livet erbjuder…