Jag har alltid haft nån overklig kontakt med döden. Jag har aldrig varit liksom rädd eller haft fasa över den. Men mitt första riktiga möte med ängeln av döden kom till mig i en dröm när jag var ca 8 år. Jag hade en gammel mormor som jag stod nära, jag älskade verkligen denna kvinna.
Hon såg mig som den jag var och accepterade mig för den speciella flickan som egentligen ingen tyckte om. Jag kan fortfarande minnas hennes kramar, doften av gammalt hus med små doft pärlor av nybakad sockerkaka och de fantastiskt vackra mattor som hon själv vävde.
Min gammelmormor och större delen av min mammas släkt bodde ute på Orust och vi bodde inne i gbg så det var bara vid helger och lov som vi hälsade på. Men när jag väl träffade henne så var jag lycklig, jag fick sitta i hennes knä med en bit sockerkaka i min hand.
Det var lycka det…
Men iallafall hon blev mycket sjuk i diabetes och förlorade båda sina ben till denna avskyvärda sjukdom. Och när jag var runt 8 år och låg och sov så drömde jag en mycket stark dröm om henne. Hon satt och vävde i sin vävstol, sitt vita hår uppsatt i en knut och en vacker klänning och först så var det som hon inte märkte mig, jag var som ett spöke i hennes närvaro.
Jag stod bakom henne och försökte nå henne med min hand men jag nådde inte ända fram utan det kändes som vi var flera meter från varann. Det var en obehaglig känsla och samtidigt så stark närvaro. Jag hade liksom förflyttat mig sovande från min säng till hennes vävrum. Doften från hennes hus sitter fortfarande kvar i mig.
Efter en stund i drömmen så till slut fick jag en kontakt med henne, hon vände sitt huvud och sa; allt kommer ordna sig, du kommer att klara dig bra…
Efter dessa ord så tynade hon bort från vävstolen och istället så uppenbarades ett ljust vitt sken och en gestalt med två stora vingar. Ett ögonblick som sedan övergick till en tom vävstol.
Jag vaknade kallsvettig och jag kan lova att jag kände doften av hennes nybakade sockerkaka i mitt rum, det var en overklig bisarr känsla men ändå behaglig. Efter en lång stund somnade jag om och vaknade av att det ringde. Jag hörde min mamma gå ner för trappan och hörde henne svara och hörde henne bli helt tyst, men jag behövde inte lyssna för jag visste redan…
Min gammelmormor hade gått bort, 96 år gammal och i sjukdom… och jag visste att hon hade fått frid…
"Orden visar vägen när allt känns oklart."
Jag skriver om hur man kan förstå sin vardag bättre, tolka det som händer omkring oss och använda enkla verktyg för att skapa insikt och balans. Mina texter lyfter perspektiv som gör det lättare att se helheten.
