Nu går vi åter till Orust gårdens spöken…
Detta spöke har väl varit det spöke jag varit riktigt rädd för. Jag har aldrig kännt mig rädd, kanske lite orolig men aldrig riktigt riktigt rädd.
Min mormor sade alltid att vi barn skulle akta oss för spöket under hennes säng, en man som blivit halshuggen och bodde under hennes säng och han kom bara fram om vi barn gick in i mormors sovrum…
Vi trodde verkligen på detta och det gjorde inte saken bättre att min mamma berättade att det faktiskt var sant.
Jag var livrädd för att ens gå nära sovrums dörren. Nu i vuxen ålder kan man ju tänka att detta bara var ett trick för att hålla nyfikna barn borta. Och det var ett trick som verkligen fungerade.
Mormor använde också denna huvudlösa gubbe som en varning att om vi var olydiga så skulle han komma fram och ta oss, och försvinna med oss.
Men jag hade klurat en del på detta och jag ville verkligen möta honom, så en dag när det var halv mörkt ute och de vuxna åt middag så smög jag faktiskt in i mormors sovrum. Jag böjde mig ner och tittade in under sängen…
Och jag blev så rädd att jag faktiskt kissade på mig, för när jag tittade in under sängen så möttes jag av två lysande ögon och ett väsande ljud…
Jag kissade på mig och sprang i vrål ut till mina föräldrar, efter det så vågade jag aldrig mer utmana ödets mörka skepnader…
"Orden visar vägen när allt känns oklart."
Jag skriver om hur man kan förstå sin vardag bättre, tolka det som händer omkring oss och använda enkla verktyg för att skapa insikt och balans. Mina texter lyfter perspektiv som gör det lättare att se helheten.
