En märklig julhistoria!

1899 återvände Aaron Barker hem från en midnattsjulmässa i kyrkan. Aaron hade haft det trevligt men ju närmare hem han kom desto mer nedstämd kände han sig. Hans hus var för stort. Det var inte mysigt att komma hem till. Inte hade han någon fru att längta hem till heller. Sanningen var att Aaron var väldigt ensam. Just som han gick där och blev mer och mer tungsint tyckte han sig höra steg. Han vände sig om men bakom honom fanns endast natten och mörkret. Han började gå igen. Stanna till. Titta. Stegen fortsatte höras men han kunde inte se någon.

Väl hemma möttes han av en trevlig överaskning. En gammal vän, Charles Drew, satt i Aarons vardagsrum. Aaron blev mycket glad men också förvånad då Charles inte bodde i stan. Charles ville dock inte prata något om varför han dykt upp så plötsligt. Istället pratade de om allt möjligt annat mellan himmel och jord. Aaron dukade upp mat åt dem och de hade det riktigt mysigt. Sen sa de godnatt och Charles drog sig tillbaka till gästrummet. Aaron somnade och såg fram emot en mysig juldag med Charles dagen därpå. Men när Aaron gick upp nästa dag möttes han av ett mysterium. Charles fanns inte i gästrummet och sängen var bäddad som om ingen legat där. När Aaron kom ner i matrummet upptäckte han att den måltid han sett Charles äta upp kvällen innan stod kvar på bordet. När Aaron kom ut i salongen hade en fullt dekorerad julgran uppenbarat sig som från ingenstans. På en av grenarna

hängde ett kort från Charles. Han önskade Aaron ett lyckligt år och utryckte sin förhoppnin att Aaron skulle vara gift julen därpå. Aaron visste inte vad han skulle tro.

Nästa dag fick Aaron ett brev där han fick veta att Charles dött en månad tidigare. Insikten rann genom Aaron som en rysning. Han hade träffat sin döda väns ande! Men efter den första chocken slutade Aaron vara rädd. Istället kände han sig glad och hedrad över besöket. Året som följde blev ett magiskt år för Aaron. Han förälskade sig och gifte sig. När han firade julaftonen tillsammans med sin fru året därpå tänkte han på Charles, det magiska besöket och lyckönskningen. Kanske hade Aaron ett spöke att tacka för sitt lyckliga äktenskap?