Mjölner, Tors hammare

Tors hammare, som nu har hållit mig vaken i två nätter, börjar lugna ner sig. Åskan, blixtarna och dundret har slutat! Den röda himlen drar bort och det börjar skymta lite blått. Ett kortare åskväder kan fräscha upp, men blir det för länge är man glad när det dragit förbi.

Jag kan förstå att man på Vikingatiden trodde, att det var åskguden Tor som kämpade med jättar/troll och hade hjälp av sin enorma hammare. Ett sådant dundrande fyrverkeri blev det, när Tor åkte över himlavalvet i sin vagn, som drogs av två bockar. Man sa att hammaren alltid träffade sitt mål och sedan återvände till Tor.

Tor, som var son till Oden, räknades näst efter sin far som den starkaste och mäktigaste av gudar. Hans hammare hade tillverkats av samma smeder som gjort Odens berömda spjut Gungner. Om Tor använde kraft för att bekämpa ondska, så använde Oden list och trolldom. Intressant att läsa om vikingatiden – man “får veta” mycket om människors både goda och negativa sidor, liksom om trolldom och magi – så som det sägs ha varit på vikingatiden.

Det som utspelar sig på himlavalvet när åskan går är omvälvande – jag brukar känna mig laddad, att ta itu med saker jag dragit mig för. Nu ska allt redas ut och det fort. Som om jag fått en andlig kick. Och otroligt vackert är det – särskilt när blixtarna speglar sig i vatten. Men jag tillhör de som har en otrolig respekt för naturens krafter, så jag håller mig en bit borta från vattnet, när åskan går som värst.

Min mor rådde mig att alltid “se” i min kristallkula när åskan går – så nu har den varit placerad i sovrumsfönstret ett par nätter. Hon verkar haft rätt med sitt råd, för det kommer alltid “bilder” i kulan när åskan drar förbi. Att vara online när åskan går, kan ibland inte vara möjligt, men jag brukar lägga in en extra änglahealing på distans, för just de personer jag vet önskar det.

Med blixtrande ljus och massor av kärlek från silvertrollet Laura