Att spå i mormors runor

Det känns alltid speciellt. Handgjorda av trä och rätt slitna – hon hade dem alltid med sig i en vackert broderad liten linnepåse – alla 24 runorna i futharken. Minns att jag frågade varför hon inte bara hade en eller två speciella med sig som talisman. Hon menade att det alltid kunde dyka upp en fråga, där hon behövde runornas råd. Eller så kunde någon från byn komma, som ville fråga henne om något.

Men minnena bleknar. De kan dyka upp ibland, som nu under ovädret vi haft ett par dagar. Både ösregn, åska och kraftig blåst. Har skrivit i något inlägg tidigare att jag “pratar” med min mor när åskan går. Det verkar som att just då, när ovädret är som värst, är slöjan mellan världarna nästan försvunnen. I min släkt, i båda släktleden faktiskt, användes mest runor för gammal visdom, skydd och råd i nutid, samt spådom om framtiden. Min mor var den enda som nästan helt gick över till att lägga kort, vanliga och tarotkort.

Jag lägger gärna och ofta tarotkort, men märker hur jag allt mer kommer tillbaka till runorna. Korten blir ofta ett stöd när någon söker snabba svar medan runorna kommer fram för att gå mer på djuper med en fråga. Det “känns” när frågan ställs vilka hjälpmedel som kanske behövs. Ibland är egna energier och klarseende nog för att få ett svar, ofta när det gäller kärleken blir det korten, kanske tillsammans med pendel. Vid mer djupgående frågor om livet är det nog runorna som kommer fram och när ljuset är rätt ibland tillsammans med kristallkulan. Har du själv en särskild önskan blir det så.

Med ljus och kärlek!