Och jag känner mig illa till mods, jag går in i en tempel liknande byggnad och dras till altaret i mitten av den sal jag stigit in i. På altaret finns ett vattenkärl, jag går emot den och dras ner i den som i en stormande virvel.
Virveln är svart och totalt fylld med tomhet. Det är helt tomt bortom timmar och rum. Insikten som slår mig är meningslöshet, ett virr varr av depression. Jag nu valet att antingen följa med i en virvlande och svart deppression eller se och förstå att denna tomhet kan bana vägen till en bättre plats. Jag inser att jag har alla möjligheter till utveckling och lycka. När detta slår mig så öppnas virveln och ett starkt ljus strålar mot mig, likt ett öppet hav. En ocean av kärlek.
Vi befinner oss all i ett ljusflöde och vi ät en del av den kosmiska helheten. Illusionen av tomhet men om vi väljer tomheten och tror på den så är det också den som kommer att bära vår karma.
Detta mina vänner är – väktaren vid tröskeln.
