Vi bär alla på en inre röst som pratar oavbrutet. Den viskar, ropar, dömer, påminner, oroar sig, planerar och ibland uppmuntrar. Men mest av allt, berättar den historier. Det är just det, bara berättelser.
En tanke är inte en sanning, en tanke är en form, den kommer och den går, precis som moln på himlen, vågor på havet och vind genom träd. Men ibland fastnar vi i våra tankar som om de vore huggna i sten. Vi tror på dem som om de vore fakta. “ Jag kommer aldrig klara det. ” “ Jag är inte tillräcklig. ” “ Det här betyder att jag är fel. ”
Men tänk om du istället kunde luta dig tillbaka och se tankarna som just berättelser? Som gamla manus som spelas upp i ditt inre, ofta formade av gamla erfarenheter, rädslor och antaganden. Inte för att de är sanna, utan för att de är välbekanta.
Min mamma brukade säga “ tankar är som barn som vill bli hörda, men du behöver inte låta dem bestämma. ” Och min mormor klok i sin stilla kraft, brukade viska att tankar ibland kommer från vinden och att man inte ska bygga hus av vind.
I mitt arbete med vägledning möter jag många som kämpar med sina inre röster. Jag har själv gjort det. Vi tror att vi måste följa varje tanke, analysera den, tro på den och agera på den. Men det verkligt helande sker när vi lär oss att betrakta tanken och sen släppa den vidare, som ett löv för vinden.
Tarotkorten lär oss också detta, att varje kort är en symbol för ett tillstånd, men inget av dem är statiska. Hjulet snurrar, Tornet rasar, men byggs upp, månen fördunklar, men solen följer. Allt förändras, så även våra tankar.
När du slutar tro att varje tanke är sann, frigörs en inre stillhet, en viskning från något djupare, ditt hjärtas röst och din själs rytm. Där tankar målar sina berättelser, men du väljer vilka du vill tro på. Du är inte dina tankar, du är den som hör dem och du har kraften att välja en ny berättelse.
