Jag minns första gången jag såg någon använda en slagruta, det var inte för att hitta en vatten åder, det var för att få ett svar, ett svar från jorden själv.
Slagrutan har länge varit förknippad med att lokalisera vattenkällor och ja, det är en kraftfull tillämpning, men den är så mycket mer än ett praktiskt redskap, den är ett verktyg för kontakt, för känsla och för dialog med det som inte alltid låter sig förklaras.
Att hålla en slagruta i handen är att ställa en fråga och att ha tillit till svaret, även om det kommer som en lätt rörelse, en dragning eller ett ryck. Det är som att jorden talar genom vibrationer vi glömt att känna, men som alltid funnits där. När jag använder min slagruta är det som att gå in i ett samtal med platsens själ. Ibland rör den sig när jag närmar mig ett minnesfält, inte vatten, utan energi. Ett trauma som satt sig i marken, en kraftpunkt eller ett ställe där naturen drar andetag.
Slagrutan kan visa:
Det är alltså inte bara ett verktyg, det är ett lyssnande instrument och det kräver något av oss, ödmjukhet, närvaro och en vilja att känna det subtila.
Jag har sett människor gråta när slagrutan rör sig över deras hjärta, utan att de visste varför. Jag har sett hur den pekar mot en grav, en glömd berättelse, en osläppt känsla.
För mig är slagrutan inte bara ett redskap, den är en tråd mellan världarna och kanske är det därför jag återvänder till den, gång på gång. När orden tar slut. När tankarna snurrar. Då lyfter jag min slagruta och lyssnar.
