Sanningen är att tomten var en ganska jobbig typ inom gammal svensk folktro. Han var krävande och snarstucken. Inte alls ”jolly” och ”ho, ho, ho”-ig som den anglosaxiska tomten som mer och mer lånats över till Sverige. I Sverige fanns det inte bara en stackars tomte som fick stressa runt till alla hus med paket på julafton. Alla hus hade sin egen gårdstomte. Han hjälpte till på gården året runt. Dessa gårdstomtar kom inte heller med några presenter på jul utan krävde istället att få gåvor själva. Så som mat (ofta gröt) och kläder. Men man fick akta sig för att ge tomten för fina saker för då blev han högfärdig och slutade hjälpa till på gården.
Enligt en gammal historia så var det några drängar som ville skoja med gårdstomten en jul. Istället för att lägga smör ovanpå tomtens gröt så la de honung i botten. Men tomten kunde inte ta ett skämt. Han blev ursinnig då han såg att smöret fattades och slog som hämd ihjäl gårdens bästa ko. Sen åt han gröten i ilska och när han väl kom till botten och upptäckte hounungen så ångrade han att han dödat kon. Han klarade upp situationen genom att gå till grangården och sno deras bästa ko till sin egen gård. (Man kan ju just undra vad grannarnas tomte tyckte om det?)
Det var på slutet av 1800-talet som den julklappsutdelande tomten började dyka upp (importerade från andra länder) och slog ut den gamla gårdstomten.
