När jag använder min shamantrumma som spådam är det som att kliva in i ett rum där tiden inte längre rör sig rakt framåt. Trumman öppnar en dörr, men inte utåt, utan inåt och varje slag blir en puls som leder mig djupare in i det som vill tala. Det är inte bara ett instrument, det är en följeslagare, en bro mellan världar, en rytm som påminner mig om att allt levande bär samma hjärtslag.
När jag håller trumman mot kroppen känner jag hur den svarar. Vibrationerna går genom händerna, upp i armarna och in i bröstet. Det är där resan börjar. Jag slår inte för att skapa ljud, jag slår för att skapa riktning. Trumman visar mig var energin ligger tät, var den flödar och var den vill bli lyssnad på. Ibland är rytmen stadig och jordande, ibland snabbarte och mer viskande. Det är jag som följer den och inte tvärt om.
När jag spår med trumman är det som om bilderna kommer genom ljudet. Inte som filmer, utan som känslor, symboler eller rörelser i energin. Trumman hjälper mig att se det som ligger mellan orden, det som själen redan vet, men som sinnet glömt. Den leder mig till svaren, men alltid med respekt och mildhet och när jag avslutar, när det sista slaget klingar ut är det som om världen landar igen. Jag tackar trumman, tackar riktningen och tackar det som visat sig. För varje resa är unik och varje rytm bär sin egen sanning.
Spådam
