Här sitter jag inne i värmen och ljuset och tittar ut på snöovädret utanför fönstret, Jag tänker tillbaka på annandag påsk då jag och min eviga följeslagare och stora kärlek tog oss en långpromenad i det varma och soliga vädret, jag gnällde lite till och med på att jag hade vinterjacka och det var alldeles för varmt.
Sedan tänker jag på att vi för två dagar sedan var vid graven och tog bort skyddsbarken från rosorna så de skulle kunna börja växa nu när det var vår. Men sedan hände något, något som jag för min del tyckte var ganska onödigt, det blev nämligen snökaos. I mitt huvud förstod jag att det är vintern som inte riktigt är redo för förändring och vägrar att ge sig.
Det är samma dilemma som vi människor har ibland när vi står för en förändring, vi vill inte riktigt utan försöker med att lunka på i det spår vi gått i i alla tider, men även om inte vintern ger sig och vi människor inte ger sig, så kommer både vintern och vi människor att förlora, när väl tiden är inne så är planen och den följs från universums sida till punkt och pricka.
