I mitt liv går tiden så fort, dagar blir till veckor, veckor blir till månader och plötsligt står man där och undrar hur man egentligen hamnade just här.
Det är som om universum ibland drar i en osynlig tråd och flyttar mig framåt, oavsett om jag är redo eller inte. Jag kan sitta med en kopp te på morgonen och tänka: “ Idag ska jag bara vara” och innan jag vet ordet av det, är solen på väg ner och ännu en dag har passerat.
Men vet ni vad jag tror? Tiden går extra fort när själen är mitt i ett skifte. När vi är på väg att förändras, släppa taget eller kliva in i något nytt, kanske är det därför jag ibland känner att jag springer ikapp mitt eget liv.
Så jag påminner mig själv.
För även om tiden rinner iväg, så är varje stund en möjlighet att landa här och nu. Kanske är det just i den stunden, när vi andas djupt och känner hjärtats rytm, som vi faktiskt hinner ifatt oss själva.
