Om du ringer mig och vi möts i ett samtal,
kan det ske att något börjar skifta.
Kanske börjar det med en tanke som inte är din.
Ett minne som kommer från ingenstans.
En känsla som smyger sig in i hjärtat.
Då vet jag. Och kanske känner du det också.
Rummet förändras.
Inte synligt, men inuti.
Det blir stilla – som om något väntar på att få träda fram.
En dörr öppnas tyst, inte i världen, utan i oss.
Och in stiger någon. Någon du älskat. Någon du saknat.
Jag känner det som en inre röst. En viskning.
En varm närvaro som lägger sig över samtalet,
som om de stått där hela tiden, bara väntat på att få bli mottagna.
Inte för att bevisa något.
Inte för att ta plats.
Utan för att visa att kärlek aldrig försvinner.
De kommer för att du tänkte på dem.
För att din längtan öppnade en väg.
För att ditt hjärta ropade –
och deras svar var: Jag är här.
Det händer att en bild dyker upp.
Ett namn. Ett födelsedatum.
En doft som inte hör hemma där du är.
En rysning längs ryggen.
Ett hjärtslag som slår hårdare just när du nämner deras namn.
Och jag vet – någon kliver närmare.
De kommer inte för att förändra det som varit.
De kommer inte för att ta bort sorgen.
Men de vill bära dig en bit.
Visa att du inte är ensam i din saknad.
Att kärlek sträcker sig längre än tiden.
Jag kallar dem inte. Jag tvingar inget.
Det sker när rummet fylls av stillhet.
När du öppnar dig – och någon från andra sidan öppnar sin famn.
Det är inte alltid de säger mycket.
Ibland räcker det att de är där.
Som ett andetag som bär.
Som en tystnad som håller.
Och om du någon gång undrat –
om de ser dig, hör dig, känner din tår på kinden…
Så vill jag att du vet:
Ja. De gör det.
Och ibland, när du minst anar det,
svarar de –
med värme, med stillhet,
med steg genom ljuset –
rakt till dig.
Och då är vi inte bara två i samtalet.
Vi är tre. Du. Jag. Och den du trodde att du förlorat.
Fast de aldrig riktigt lämnade.
Namaste, Simone
