I gryning och skymning kan man se mig sitta där med min spåkula, för att framkalla bilder om framtiden och försöka få upp symboler för kommande händelser, men även för att få lärdom från gammal visdom. Är väl en vana ärvd från både farmor och gammelfarmor, som ger trygghet inför det som väntar oss. Känslan av att vara väl förberedd för det som komma skall, samtidigt som man kanske känner sig tipsad om nya vägar.
Vi kan ju inte ändra på det som varit, men nya dörrar kan öppnas och det kan vara bra att “ kolla läget” inför det nya. Om nu genom spåkulan, korten, runorna eller annat. Spådom kan hjälpa oss med mycket, så om vi samtidigt aktiverar vårt sk tredje öga uppe i pannan då kan spåkulan ge klara bilder och kanske även kontakt med vår intuition. Detta indigofärgade öga som även sägs kunna se in i vårt undermedvetna och låter oss veta resultat från tidigare handlande. Samtidigt som vi ser mer eller mindre tydliga bilder av det som väntar oss.
Det känns som om livets visdom öppnar upp i spådom. Särskilt när minnesbilder dyker upp. Min farmor arbetade också mycket med levande ljus och tydde både lågan och den uppstigande röken. Också färgen på ljusen var viktig och oftast brann några ljus runt kristallkulan för att få upp bättre bilder. Samma hos mig. Fortfarande tacksam att ha haft en magisk lärare på andlighetens väg.
Med skymningsljus och kärlek.
