Det finns en plats inom oss där stillheten är helig, där allt brus tystnar och vi känner att vi inte är ensamma, aldrig har varit och aldrig kommer att vara det. Där själen minns vem den är. Det är där Kronchakrat öppnar sig som en blomma av ljus högst upp på vårt huvud, där vi möter det gudomliga, våra guider och det stora medvetandet.
Kronchakrat är inte något man aktiverar, det är något man vågar överlämna sig till. Det öppnar sig när vi släpper kontrollen, när vi slutar leta och istället bara är. När vi låter hjärtat leda och sinnet vara stilla. Det är här vi känner förnimmelsen av att vara ett med allt, vinden, regnet, elden, skogen och den kärlek som genomsyrar allt levande.
Mormor brukade säga att Kronchakrat är som nattens stjärnhimmel: “ du kan inte ta på den, men den finns där, alltid. ” Hon brukade sitta i stillhet, med ögonen slutna och handen över hjässan och säga: “ Där ovanför, där du tror att himlen slutar, börjar din själ. ”
När Kronchakrat är öppet känner vi tacksamhet, tillit och frid. Inte för att allt är lätt, utan för att vi vet att även i mörkret finns en mening. Det är ett tillstånd där du inte längre behöver förstå allt med ord, du bara vet.
Du känner ljuset i varje cell, du känner din koppling till Universum och du känner hur allting flödar genom dig.
Men när Kronchakrat blir tungt eller stängt, känns världen ofta grå och meningslös. Vi tvivlar, vi känner oss bortkopplade från allt som brukade ge mening. Det är då vi behöver återvända till stillheten, inte genom att söka, utan genom att vila. Att sitta under himlen, lyssna till tystnaden, låta vinden röra vid håret och minnas att ljuset aldrig lämnat dig. Det är bara sinnet som ibland glömmer att titta upp.
Kronchakrat viskar: ”Du är en del av det gudomliga. Du är en gnista av alltet. Lita på ljuset, även när du inte ser det. ” Och när du gör det, när du tillåter dig att andas i takt med universum, öppnas porten in till något större.
Där väntar frid, kärlek och en känsla av hemkomst, till dig själv, till källan, till allt som är.
