Jag börjar med mig själv, när jag var yngre, ja, mycket yngre än jag är nu, så kunde jag inte förlora, inte för att jag var bäst utan för att jag hade krav på mig själv att jag alltid måste ha rätt. Det var för att i skolan belönades man med höga betyg och gillande, ja, ju mer jag kunde desto mer uppskattning fick jag och allt gick till och med att mäta.
Jag trodde att det var likadant i livet och med den tron så började jag leva. Jag såg varje hot som en förlust och mina personliga framgångar som en seger i min kamp mot världsmästerskapet. En sak kan jag lova er alla det gick inte bra. Livet är ingen tävling och inte en lek heller för den delen. Jag kom på en sak att det förmodligen fanns andra kvaliteter i livet än vinst och förlust.
När jag insåg att det inte bara var jag som kunde vinna, utan att ingen kan förlora, då insåg jag att jag började leva på riktigt.
Jag tror många med mig tar livet som en tävling och ber er sluta med detta, för då vinner man aldrig, först när man inser att ingen kan förlora, så blir man ödmjuk inför livet och börjar leva på riktigt.
