Kärleken är en av de mest kraftfulla krafterna som finns och ändå känns den ofta så svår. Den väcker våran djupaste längtan, men också våra största rädslor, den får oss att känna oss levande, men också väldigt sårbara.
Sann kärlek speglar, den visar oss både det ljus vi bär och de sår vi ännu inte helat. När någon kommer nära börjar gamla mönster röra sig, rädslan för att bli lämnad, för att inte duga och för att tappa sig själv. Det är därför kärleken kan kännas så förvirrande och tung ibland, fast den egentligen är det renaste som finns.
Vi försöker förstå med huvudet det som bara hjärtat kan veta, vi vill ha kontroll över något som är fött ur frihet och i den dragkampen, mellan kontroll och överlåtelse, mellan rädsla och tillit, uppstår smärtan.
Mormor brukade säga: “ Kärleken är en lärare, inte en belöning. ” Hon visste att varje gång hjärtat öppnas, oavsett om det leder till glädje eller sorg, så växer själen. För kärleken är inte här för att göra oss bekväma, den är här för att göra oss sanna.
