En skogspromenad i skymning eller gryning är alltid magisk… Ibland verkar det till och med som om jag ser min stuga som i en kristallkula, när jag vandrar iväg bort mot skogen. Stugan har en gång i världen varit en skola och känns fortfarande fylld med historier från den tiden. Speciellt när man går in i skoldelen med aula och högt i tak. Barn som lämnat känslor och minnen i väggar, tak och golv, lärare som gjort sitt bästa för att öppna upp och ge kunnande inför livets väg. Nostalgi är väl ordet.
Nu är vårt liv annorlunda med teknik, Al, mobiltelefoner, elbilar och en massa annat. Kanske var det bättre förr, eller… sämre, beroende på hur och vart man landade i livet. Men då som nu tittade man i spåkulan, lade runor och kort inför framtiden. Kan ibland undra om någon såg vad som komma skulle. Och om, så hade nog knappast någon trott på det. Själv hoppas jag att utvecklingen gör en liten paus, så jag och alla andra hinner med.
I min magiska skog har iallafall inte mycket förändrats. Träd som huggits ner växer upp igen och djurarter som varit borta ett tag, de börjar komma tillbaka, det är naturens gång och ger ro i själen. Och trots allt som hänt under årtionden och till och med århundraden så söker vi oss till magi och spådom, känner andligheten och närheten till andra dimensioner.
Med ljus och kärlek
