Det finns möten som får din själ att viska: något förloras här.
Du lämnar samtalet, rummet, platsen och känner hur något i dig har dämpats.
Inte alltid av illvilja, men ibland för att energierna inte längre dansar i samma takt.
Vissa människor och situationer söker värme där de själva fryser.
De närmar sig ditt ljus, inte för att ta, men för att minnas hur det känns att lysa.
Så uppstår den osynliga väven av utbyten där du ger mer än du får, och din kraft sakta rinner bort som vatten i sand.
I själens spegel visas dessa möten som prövningar.
Du känner det som ordens tyngd, som blicken som mäter, som en tråd som håller dig fast när du längtar bort.
Det är kampen som aldrig leder någonstans, rösten som vill vinna istället för att förstå, banden som stramar när du försöker flytta dig mot frihet.
Men där finns också symboler av styrka.
Lejonet som viskar att mod inte är att slåss, utan att stå still i sitt eget ljus.
Stjärnan som skimrar i nattens tystnad och påminner dig om hoppet, om den gnista inom dig som ingen kan släcka.
Att skydda sin energi är inte att stänga hjärtat.
Det är att låta kärleken få riktning.
Att känna när du ger av glädje och när du ger för att undvika tomhet.
När du känner att din energi sjunker, stanna upp.
Andas djupt och låt en stilla flamma växa i ditt bröst.
Se hur den sprider sig utåt, blir till ett mjukt sken som omsluter dig.
Det är ditt beskydd inte en mur, utan en påminnelse om din egen kraft.
Ljuset behöver inte fly mörkret.
Det räcker att minnas att det kan stå kvar.
När du vårdar ditt eget fält, när du andas medvetet och älskar med gränser, blir du som en stilla låga – klar, varm och oförgänglig.
Budskap till dig:
Ditt ljus är heligt.
Vårda det med stillhet.
Sätt gränser med kärlek.
De som hör till din väg kommer inte tömma dig, de kommer lysa med dig.
