I mörkret?
Vid det första tillfället då jag förstod att det inte går att acceptera längre, då stod jag med min nyfödda son i famnen, gråten och sorgen går ej att beskriva, första sparken mot mitt en knä, gjorde att jag vinglade till, andra sparken mot det andra knät, gjorde att jag ramlade ihopa på golvet. Rädslan att tappa sonen gjorde att jag endast hade i huvudet att sitta kvar på golvet och hålla sonen hårt mot mitt bröst. Hårda ord haglar över oss och min rädsla får mig att sitta kvar. Benen bär inte, min enda tanke är att skydda min son, detta gjorde honom mer arg och det blev fler sparkar och slag. Men änglarnas beskydd gjorde att min son inte blev skadad…
Änglarna spred ut sina vingar över oss och med deras styrka så kunde jag resa mig, gå förbi mannen som jag valt att bli far till mitt barn, mannen som jag älskade…
Den natten så lämnade jag allt, det enda jag hade med mig var kläderna jag hade på mig, sonens kläder, varsin jacka och hans blöjväska. Jag tog mig ner till mitt arbete och därefter så fick jag hjälp att ta mig bort…
Detta var inte lätt eller enkelt men det viktiga var att JAG TOG MIG BORT och räddade både min son och mig själv…
