Jag brikar le lite när någon försöker sätta en etikett på mig. Trollpacka, häxa eller trollkarl, det låter stort, nästan som något ur en saga, men sanningen är mycket enklare än så. Jag är ingen trollpacka som kokar brygder i mörkret, ingen trollkarla som kastar besvärjelser. Jag är en helt vanlig spåtant och det finns en skillnad där som jag tycker är viktig.
För mig handlar det inte om att styra, kontrollera eller förändra någons liv med magi, det handlar om att lyssna, att känna in och att öppna upp för det som redan finns där, men som kanske inte alltid syns så tydligt.
Som spåtant sitter jag ofta i det stilla med korten, med energin och med människans berättelse framför mig. Jag tolkar, jag vägleder och jag speglar. Jag pekar inte ut en väg som måste följas, jag visar möjliga riktningar och låter dig känna vad som är sant för dig.
Det är inget mystiskt i den bemärkelsen att jag står över någon annan. Tvärtom, det är jordnära, mänskligt och nära. Att vara spåtant är att vara en bro mellan det du känner och det du kanske ännu inte vågat se och kanske är det just där det verkligt magiska bor.
Spåtant
