Inom andlighet pratar man ofta om att hitta sitt högre jag.
Den där visare, mer upplysta delen om oss själva som vet mer, ser längre och altid verkar vara lite lugnare än vi är i vardagen.
Det kan vara en vacker tanke. Men ibland kan själva sökandet skapa en känsla av att vi inte riktigt duger som vi är.
Som om den "bättre versionen" av oss själva finns någonstans därframme, och att vi måste utvecklas, läka och förstå mer innan vi når dit.
Men vad händer om det redan är en del av dig?
Många människor upptäcker efter en längre andlig resa att problemet var att de saknade ett högre jag. Problemet var att de försökte lämna delar av sig själva bakom.
Ilska, rädsla, sårbarhet, förvirring.
Vi lär oss ibland att dessa känslor är "lägre vibrationer" som vi borde komma bort ifrån. Men i verkligheten är det ofta delar av oss som bara vill bli förstådda.
Att bli hel är inte att bli perfekt..
Det är när vi slutar fly från våra mänskliga känslor som något mjuknar. Vi behöver inte längre dela upp oss i en "lägre eller högre" version.
Istället börjar vi integrera allt.
Den lugna sidan och den osäkra. Den visa sidan och den sårande. Den som vet och den som fortfarande letar.
Och paradoxalt nog är det ofta just där, i den integrationen, som det högre medvetandet börjar kännas naturligt.
Inte som något långt borta.
Utan som en stilla närvaro i mitten av allt vi är.
Kanske handlar det andliga resan därför inte om att stiga upp och bort från det mänskliga.
Kanske handlar den om att bli mer mänsklig men medveten.
Och när det sker behövs inte längre jakten på det högre jaget. För då upptäcker vi något enkelt men kraftfullt.
Det fanns inom oss hela tiden.
Alternativt
