Att vara född med den mediala gåvan att kunna se är både en välsignelse och ett ansvar. När jag säger se, menar jag inte bara att se med de fysiska ögonen, utan att kunna se det andra inte ser, att få glimtar av själar som vandrar bredvid oss, att se energifält, skuggor och ljus, eller att genom drömmar och syner få budskap från andevärlden.
Det kan börja som subtila intryck, ett fladdrande ljus i ögonvrån, en känsla av att någon står bakom dig när ingen är där, eller färger som dansar i luften runt en person. För många av oss som ser är detta något vi känt sedan barnsben, men som vi kanske tryckt undan för att passa in i samhällets ramar.
Men när vi väljer att öppna oss för denna gåva, sker något magiskt, då blir världen större, då ser vi inte bara det som är, utan det som kan bli. Då ser vi det osynliga nätet som binder oss samman, de väsen som vakar över oss, de skuggor som berättar om något vi behöver förstå.
Att kunna se menas inte att spionera på andras hemligheter, det handlar om att lyssna till själen bakom orden, om att förstå då någon behöver tröst, innan de ens yttrat ett ord, om att när ljuset slocknar i någons ögon, så bär de på en smärta vi kanske kan lindra.
Ibland kan gåvan kännas tung. Att se det som andra inte ser kan göra att man känner sig ensam, missförstådd, eller till och med rädd. Men ju mer vi lär oss att använda gåvan med kärlek och respekt, desto mer blir den en vägvisare för oss själva och för andra.
