Ärkeängeln Mikael är beskyddande. Det är nog det första ordet som kommer till mig när jag tänker på honom. Inte som någon som slår ifrån sig faror, utan som en närvaro som säger: Du är inte ensam. Det handlar om trygghet, om att någon vakar medan du hittar fotfästet igen.
I vardagen märks det ibland som en känsla av stöd när något är jobbigt att säga eller göra. Som att det finns en kraft bakom ryggen när man står upp för sig själv. Mikael för mig är den där inre rösten som säger att det är okej att sätta gränser, att du får stå kvar i det du tror på, även om andra tycker annorlunda.
Han förknippas ofta med ett svärd, men jag tänker inte på vapen när jag hör det. Snarare på klarhet. Att skära genom dimma och rädsla. Att våga se saker som de är, och ändå stå kvar. Svärdet blir en symbol för urskiljning – att veta vad som är mitt ansvar, och vad jag kan släppa.
Ibland kommer hans närvaro som en stillhet mitt i oro. En känsla av att något håller, fast jag inte vet hur. Inte för att problemen försvinner, men för att jag orkar möta dem lite mer upprätt.
Jag tror inte man behöver förstå allt om ärkeänglar för att kunna relatera till dem. Mikael känns mer som en påminnelse än en person – en påminnelse om kraften i att vara sann mot sig själv, att våga säga ifrån, att vara stark på sitt sätt.
Han är inte den som löser allt åt en. Men han är närvarande när man själv väljer att ta steget. När man reser sig igen. När man vågar stå stadigt i sitt eget ljus.
